lördag, 02 december 2017 17:41

Den bristfälliga förfalskade vetenskapen som ligger till grund för dagens policy gällande policy rörande borrelios, diagnostik och behandling

Written by
Rate this item
(14 votes)

Holly Ahern är professor i mikrobiologi och mamma till ett barn som drabbats svårt av Lyme-borrelios. På grund av denna personliga erfarenhet och hennes professionella bakgrund och träning, kunde hon se bristerna i de vetenskapliga resonemang som ligger bakom årtionden av missriktad policy, felaktiga diagnoser och behandlingar som misslyckas för så många. En intervju med en moder som kröp djupt ner i det kaninhål som forskningen runt Lyme-borrelios utgör.

Kan du presentera dig själv och berätta hur de blev personligt involverad med Lyme-borrelios?

Jag är professor i mikrobiologi vid SUNY Adirondack, som är ett litet statligt universitet i New York lokaliserad i södra delen av en statligt skyddad skog som kallas Adirondack Park, och mäter 25 000 kvadratkilomenter. Före 2009 inriktade sig min forskning mot miljömässig mikrobiologi med betoning på små sjöars ekosystem, vilket vi har många av här i Adirondackregionen.  

2009 började min dotter sitt första år i college och var i topp både akademiskt och inom idrott. Första året slog hon skolans rekord i sin bästa sport (simning) och hade just kvalificerat sig i All-American för sin första NCAA nationella. En månad efter att hon hade uppnått detta, ringde hon mig och berättade att hon inte mådde bra, och ville komma hem över helgen. Hon gick till sängs den kvällen, och steg inte tillbaka till sitt liv i nästan ett år.

Det var tidig vår när hon blev sjuk. Det fanns inga fästingar i naturen, och hon hade ingen hudförändring, så hennes läkare övervägde aldrig att hon skulle kunna ha en fästingburen sjukdom. Hon remitterades till en reumatologi (eftersom hon hade starka led och muskelsmärtor, ständigt var yr och hade smärtor, öronsus och flera gånger var hon helt utan känsel och var förlamad i höger arm och höger ben. Efter flera omgångar med blodprover, en datortomografi, ett par magnetkameraunderökningar hade man fortfarande ingen diagnos.

I Maj lyssnade min make på ett föredrag i den skola där han arbetade, och det hölls av ett par av hans kollegor. Ämnet var Lyme borrelios, och efter att han lyssnat på presentationen och vidare talat med föredragshållaren, misstänkte han att vår dotters tillstånd kunde ha med Lyme borrelios att göra.

Vi bad om ett blodprov för borrelia, vilket hennes läkare motvilligt gick med på. Vi var alla förvånade när det kom tillbaka positivt, och jag minns hur lättade vi alla kände oss över att det äntligen fanns en diagnos. Men vi visste så lite….

När den förskrivna kuren med orala antibiotika var genomförd och hon fick återfall omedelbart, insåg jag - att det som jag som mikrobiolog  kände till från läroböcker och CDC - inte stämde. Så jag började läsa den vetenskapliga litteraturen, och jag insåg snabbt att den dominerande åsikten om att Lyme skulle vara en bakteriell sjukdom som är “svår att få och lätt att bota” i grunden var felaktig, att bakterien och sjukdomssymtomen den orsakar inte liknar andra bakteriella sjukdomar, att rekommendationerna från CDC angående diagnostik och behandling av sjukdomen låg långt efter vetenskapen.

Min kamp för att få min dotter bort från den kroniska sjukdom som tärt på henne, fick mig att inse att hennes erfarenhet speglar det som hundratals och tusentals andra människor upplever när de brännmärks av sina läkare och marginaliseras av hälsovårdens företrädare. När min dotters hälsa förbättrades, vände sig min uppmärksamhet först mot att utbilda allmänheten om farorna med fästingar, och de sjukdomar som de bär, följt av ansträngningar att förändra regeringens vilja att förespråka de föråldrade och skadliga behandlingsrekommendationer CDC ger.

Under processen var jag med och grundade en 501-c-3 organisation som kallas Lyme Action Network, och arbetar nu som vetenskaplig rådgivare för två andra organisationer; Project Lyme som fokuserar på att utbilda allmänheten om fästingar och fästingburna sjukdomar, och för Focus on Lyme Foundation, som samlar in fondmedel till forskning för bättre diagnostiska tester och behandlingar för fästingburna sjukdomar.

Focus On Lyme arbetar också för att bemöta ett av de viktigaste hindren för vetenskaplig forskning om fästingöverförda sjukdomar hos människa, vilket är bristen på tillgängliga,  oberoende resursbank med väl definierade mänskliga blodprover.

Jag och många andra har börjat inse att vägen framåt fill pålitliga diagnostiska tester och effektiv behandling måste komma från de som är drabbade av sjukdomarna, genom patientcentrerade (och ofta patientfinansierade) projekt som detta, eftersom det är ett svagt ledarskap eller ett icke existerande ledarskap från regeringarnas organ på detta område.

Du vittnade nyligen vid ett senatsförhör i delstaten New York, och höll ett föredrag på Focus on Lyme 2017 konferensen om den vetenskap som finns rörande Lyme-borrelios och co-infektioner. Vad har du upptäckt? Kan du sammanfatta den starka kritik som finns i de flestas antaganden om vad som gäller Lyme-borrelios och det på ett sätt så alla kan förstå.

Jag tror jag kan påstå att jag under de senaste 5 åren har läst det mesta om inte allt som är publicerat i vetenskapliga artiklar om borrelios (det allmänna namnet för de sjukdomar som orsakas av bakterier av Borrelia genus).

Det är mycket viktigt att människor förstår att när de lyssnar på medicinska experter och talesmän för folkhälsa säga att de medicinska riktlinjerna som dikterar läkekonstens utförande och de ersättningar man får från försäkringsbolagen grundar sig på bästa möjliga vetenskap, och sådan försäkringar är retoriska hyperboler och inget annat.

Den allmänna uppfattningen som medicinsk vård av Lyme borrelios för närvarande grundar sig på är ett relativt litet antal kliniska studier som i stort sett är fokuserade på en aspekt av denna skiftande sjukdom - förekomsten av “bulls-eye” rodnad (den röda ringen) efter ett fästingbett.

Mellan 1977 och 1980 ledde Alan Steere ett forskarlag från Yale Universitetet som “upptäckte” och definierade en ny sjukdom, som han i början kallade Lyme artrit. Steere noterade i sina tidiga artiklar att ungefär 25% av deltagarna i hans studie cohorter uppvisade ett unikt kliniskt tecken - en rodnad som fick namnet erythema migrans eller EM som liknar en måltavla - som ibland åtföljs av icke specifika men handikappande symtom  (led och muskelsmärtor, huvudvärk, smärta i perifera nerver och känselstörningar, trötthet).

Som färsk “epidemiologiforskare” vid CDC, hade han tränats att leta efter kliniska tecken som följer med sjukdomssymtom, som skulle vara “objektiva” och möjliga för en läkare att observera, så man inte behövde förlita sig på “subjektiva” berättelser från patienterna om vilken värk och vilka smärtor de lider av. Denna ovanliga hudrodnad var just ett sådan perfekt, patognomont tecken.

När han noterat och associerat denna unika rodnad med patienter som visade samma kluster av subjektiva symtom, var hans kommande studier inriktade på att undersöka sambandet mellan rodnaden och sjukdomen. Steere´s följande studier kallades DESIGNED to CONFIRM där han önskade vara pålitlig - att EM var det kliniska tecknet på denna nya sjukdom - i motsats till att göra studier som visar att rodnaden förekommer som del av ett kluster med symtom som är typiska för människor med Lyme sjukdomen. Detta är ett typexempel på forskningsbias, och kallas konfirmations bias.

Steere överbetonade också signifikansen av ledsvullnad som ett kliniskt tecken på “Lyme artrit,” eftersom han i grund och botten var reumatolog, och därför skulle smärtan i leden som var svullet anses vara ett “tecken” på en sjukdomsprocess. Ledsmärta utan tydlig svullnad skulle anses vara ett ospecifikt symtom som inte pekade på någonting särskilt.

I början av 1980 beslöt New York att de kanske skulle bilda sig en uppfattning om denna “nya” sjukdom eftersom Long Island delar vattenmassa med Connecticut. SUNY Stony Brook på Long Island satte samman ett forskningsteam som undersökte fästingar och deras samband med sjukdomar. 1982 hade NYS Department of Health startat en studie för att undersöka hur många fall av denna nya sjukdom som fanns i New York, för att bedöma om Staten skulle överväga om det behövdes en insats sett ur folkhälsoperspektiv.

Designen av denna studie var anpassad för Department of Health så de kunde uppmärksamma vårdgivare i New York State, och de sände även brev till 300 primärvårdsläkare om den nya sjukdomen och försåg dem med specifik och detaljerad information och bilder på det man först skulle leta efter - en unik rodnad som såg ut som en måltavla.

Brevet uppmanade vårdgivarna att fylla i en blankett för var patient som sökte medicinsk vård för (i tur och ordning): en rodnad med ringar som bildar en måltavla; aseptisk meningit; facialispares (Bell´s pares); eller inflammation i en stor led med åtföljande svullnad.

Det är tydligt att bias är inbyggd i denna design av studien. Denna studie riktade sig till en population som inte kände sjukdomen med budskapet att leta efter en ny sjukdom som kännetecknas av en hudrodnad med ringar som bildar en måltavla.

Kan du tänka dig vad läkarna som deltog i denna studie upptäckte - jo patienter som kom in genom dörren med en hudrodnad med ringar som bildar en måltavla., eller de som klagar över trötthet, huvudvärk eller smärta i de leder som inte svullnat?

Före undersökningen av “Epidemiologiska kännetecken vid Lyme sjukdom i New York, ansågs sambandet mellan EM rodnad och symtomen på Lyme sjukdom variera mellan 25-40%, enligt genomgång av publicerade studier från denna period. I New York studien gällde 77% av fallsbeskrivningarna patienter som kunde uppvisa en EM rodnad.

Den särställning denna enda studie som publicerats 1984, dvs för 33 år sedan fått har blivit ett ankare för de missuppfattningar som dagens CDC och andra folkhälsomyndigheter håller fast vid, att 78-80% av människor som får Lyme-borrelios kommer att visa upp cirkulära ringar som en måltavla som ett säkert kliniskt tecken.

Trots att denna åsikt återkommande och fullt reproducerbart visat sig vara falsk (med ett korrekt samband mellan måltavleliknande rodnad och diagnos av Borrelia som visar sig ligga bara mellan 10-40-%) så håller folk sig fast vid myten att de flesta får en EM rodnad som ett tecken på “tidig” Lyme-borrelios.

Detta är menligt för patienterna eftersom man sedan det sena 90-talet haft riktlinjer för medicinsk diagnostik och behandling av Lyme-borrelios som baserat sig på kliniska försök som i sin tur är förankrade i denna förvillande bias. Alla forskningsstudier som undersökt det kliniska sambandet mellan Lyme borrelios hos människor sedan slutet av 1970 talet har utgått från förekomsten av denna rodnad som huvudkriterium för inklusion i studien eller som en slutpunkt i studien.

Följden av det är att all forskning som gjorts fram till dags dato har EXKLUDERAT 60-90% av de människor som verkligen lider av Lyme Borrelios.

Det som gör saken värre är att om man söker på NIH-funded clinical trials som pågår finner vi 20 studier som pågår och öppnar för deltagare. Inklusionskriterierna (som avgör om man får delta i studien) för dessa studier kräver att personen antingen lever upp till CDC:s fallbeskrivning av Lyme-borrelios, eller möter de kriterier som ställs i de kliniska riktlinjer som tagits fram av Infectious Diseases Society of America, som i praktiken är de samma. Grundläggande kriterier är 1. Cirkulär rodnad; och /eller “laboratorie evidens” på en infektion.

“Laboratorie evidens” är ett annat ord för “diagnostiska prover”. Prover som grund för diagnostik bör antinge var direkta bevis på en infektion med de bakterier som orsakar sjukdomen (som att odla fram bakterierna eller upptäcka deras DNA eller proteiner i ett blodprov), eller indirekt visa på en tidigare eller pågående infektion genom att mäta antikroppar som är specifika för den sjukdomsframkallande organismen i en människas blod.

Denna sista metod som kallas serologi är för närvarande den enda sortens laboratorieprov som CDC rekommenderar för att fastställa ett fall av Lyme borrelios - trots att serologi många gånger fullt reproducerbart visat sig vara mycket opålitligt med en stor andel falskt negativa tester (serologi är falskt negativ i vartannat prov). En forskningsrapport som nyligen publicerats tar saken ett steg vidare och visar att serologi är närmast värdelös för människor som fått antibiotikabehandling innan provet utförs.

Ironiskt nog kan vi citera CDC:s websida som hävdar: “Innan CDC kan rekommendera nya tester, måste de visa sig fungera lika bra eller bättre än resultaten av de existerande proverna, och de måste vara godkända av FDA.”

Det är intressant att CDC använder sig av termen “godkänd av FDA”, eftersom idag finns det INGA tester som FDA GODKÄNT för Lyme borrelios, och det INKLUDERAR de serologiska tester som CDC rekommenderar. Serologi har GODKÄNTS av FDA för marknadsföring som medicinska åtgärder, baserat på att de är “i grunden likvärdiga” med något som redan marknadsförs, vilket är serologi, eftersom serologi var och är det enda rutintest som används världen över.

GODKÄNNANDE AV FDA kräver mer än just en jämförelse med den existerande standarden, det kräver ytterligare evidens för testets säkerhet och effektivitet. Serologi, jämförs bara med sig själv, och har faktiskt aldrig genomgått en den process som krävs för ett godkännande av FDA.

Denna och andra retoriska förvrängningar av den vetenskap som finns gör att CDC allvarligt begränsat användningen av alla andra testmetoder som skulle kunna fungera som “laboratoriemässiga bevis” för Lyme-borrelios, särskilt de tester som vilar på direkta observationer (som odling eller undersökning i mikroskop) eller spårning av biomolekyler (som DNA eller RNA). Detta är ologiskt, eftersom en direkt upptäckt av mikroben eller molekyler från den inte skulle ge några falskt positiva svar och därför skulle personer som visar upp denna sorts laboratorieevidens kunna bli korrekt diagnostiserad och behandlad.

Slutsatsen av detta resonemang är att vi verkligen nästan inte vet någonting om sjukdomarnas sanna natur för de som är infekterade av Borrelia eller andra fästningburna co-infektioner gällande de flesta som lider av Lyme-borrelios. Så länge man behåller status Quo kommer vi inte lära oss någonting nytt av den forskning som får anslag från NIH angående Lyme-borrelios under de kommande 20 åren.  

Om du fick uppdraget att skapa en handlingsplan för borrelios, hur skulle den se ut?

Jag skulle se till att Lyme borrelios blev prioriterat i forskningen både nationellt och internationellt, och då i samma omfattning som AIDS blev prioriterat på 1980 talet. Med tanke på att det varje år smittas 6 gånger fler patienter med borrelia än nya HIV/AIDS fall, och att patienter med borrelios ofta upplever sig mer funktionsnedsatta, så finns det tillräckliga grunder för en sådan status.

Det finns tre områden inom området fästingburna sjukdomar som desperat behöver mer forskningsanslag: diagnostik, behandling och prevention. Jag skulle anser att diagnostik är första prioritet, eftersom vi idag gjort oss beroende av ett test som är mer än 40 år gammalt som antas upptäcka antikroppar mot en bakterie som är duktig på att “gömma sig” för immunsystemet och även på att ändra hur och vilka sorters antikroppar som bildas som svar på infektionen. Idag finns det inga metoder som klart kan skilja på tidigare eller färsk exposition för Borrelia med dagens tester, och ingen metod som mäter behandlingens effektivitet.

Först när vi får en möjlighet att upptäcka själva infektionen - och jag tror vi är nära att nå det målet med flera olika metoder, inkluderande professor Laane´s arbete med en enkel direkt metod för att upptäcka Borrelian med mikroskop, direkt mätning av antigen, DNA sekvensering, eller nukleinsyror från alla fästingburna mikrober  – då skulle det vara möjligt att omvärdera dagens dogma genom väldesignade studier som inte störs av bias, och drivs av hypoteser. Eva Sapi är en annan forskare som använder avancerade mikroskopiska metoder för upptäckt. Denna artikel beskriver hennes arbete med vävnader som mänsklig hud.

Grunden för forskningen finns redan - på bakterier som växer i odlingsmedia och i djurmodeller som finns både för möss, hundar och primater som inte är människor. En del av den forskningen (nya strategier för att dosera antibiotika, bruket av existerande läkemedel som har en effekt som är överlägsen de som dagens medicinska riktlinjer rekommenderar) är redan färdig att prövas i kliniska studier på människor men väntar bara på fondmedel.

Historiskt har forskning runt förebyggande åtgärder för Lyme borrelios fokuserat på vacciner och på senare år ett profylaktiskt medel som ges före exposition (PrEP). Problemet med denna approach är att den som är vaccinerade eller skyddar sig med PrEP inte får något som helst skydd mot andra fästingburna mikrober (som andra arter Borrelia, eller babesia, bartonella samt Anaplasma) som också kan göra människor sjuka.

Det finns forskning som visar på möjligheten att skapa ett vaccin som hindrar fästingar från att fästa sig och överföra mikrober, och den sortens vaccin förtjänar betydligt mer uppmärksamhet, eftersom det skulle minska risken för att människor skulle få någon av alla de fästingburna sjukdomar som förekommer, inte bara Lyme borrelios.

Jag skulle även argumentera för att ytterligare forskning behövs för att utreda andra möjliga vägar för att överföra de mikrober som vi kallar “fästingburna”. I USA visar CDC:s epidemiologiska data att Lyme borrelios inte bara är den “snabbast växande vektorburna sjukdomen”, det är den NÄST VANLIGASTE infektionssjukdomen, där bara sexuellt överförd klamydia orsakar fler sjukdomsfall varje år. Gonorre kommer på tredje plats.

Eftersom det finns vetenskaplig evidens för kongenital transmission av Borrelia och forskningen pekar på möjligheten av att sexuell transmission förekommer, verkar det troligt att Lyme borrelios inte är så “svår att ådra sig” när allt kommer omkring.

Professor Holly Ahern

Interviewer: Huib Kraaijeveld

Angående On Lyme

vi fockuserar på att dela med oss av berättelser som kan påverka på denna webbsida. Du kan anmäla dig om du vill ha the On Lyme Newsletter för att få uppdateringar om nya publikationer.  

Om du vill stödja vårt arbete så uppskattar vi din donation i allra högsta grad.  

Kan du även tänka dig att gilla, betygsätta  och dela denna artikel, så att fler människor får ta del av denna information?  

Read 8359 times Last modified on onsdag, 06 december 2017 15:54
Huib

Huib Kraaijeveld

Initiator On Lyme Foundation