måndag, 27 november 2017 22:39

Det finns inga perfekta prover för borreliadiagnostik

Written by
Rate this item
(55 votes)

Dr Jack Lambert en skotsk läkare som för närvarande arbetar som överläkare i infektionsmedicin på ett offentligt sjukhus i Dublin, Irland. Han har behandlat patienter med Lyme Borrelios i USA under 20 års tid och under de sista 5 åren i Irland. Han har även lyckats behandla unga kvinnor som mått dåligt efter sin HPV vaccination, som verkar ha stimulerat en latent borrelia infektion. Dr Lambert delar med sig av sina erfarenheter med olika tilltagande sjukdomar och ser på likheten och skillnaden på hur de betraktas och behandlas.

 

Dr Lambert: Jag är specialist i infektionssjukdomar och får hantera ett stort spektrum av olika infektionssjukdomar, samtidigt som jag arbetar som akademiker, forskar och undervisar vid läkarutbildningen. Under min 25:åriga karriär har jag sett många olika infektionssjukdomar hos immunosupprimerade värdar, som HIV, Hepatit C och de som är immunosupprimerade på grund av cancerbehandling och mottagare av transplantat. Många av de läroböcker som beskriver dessa infektioner har skrivits av mina tidigare mentorer och chefer, några av dem har nominerats för att motta Nobels medicinpris.

De senaste åren har det blivit mycket klart för mig att det finns många likheter mellan HIV, Hepatit C, transplantationsmedicin och de många komplikationer som patienter med borrelia och co-infektioner får leva med.

Miljarder investeras årligen i HIV forskning, miljarder läggs på transplantationsmedicin, men av någon orsak läggs det lite pengar på borreliaforskning och dess co-infektioner som Anaplasma, Babesia och Bartonella. Ändå kan dessa infektioner vara lika skadliga och handikappande som HIV och Hepatit var tidigare, innan vi fann läkemedel för att behandla dessa tillstånd.

Seronegativa infektioner

Mina första erfarenheter med svåra diagnoser var orsakade av de bristfälliga tekniker som fanns när jag studerade i Rochester, New York, och det bar både barnmedicin och medicin för vuxna. Av en slump slutade det dessutom med att jag fick ta hand om HIV infekterade gravida kvinnor, eftersom få var villiga att ta hand om den på den tiden. Så jag fick vårda ett flertal seropositiva mödrar, som hade fött sina barn prematurt.

Mitt första möte med detta ämne gällde seronegativa nyfödda barn som fötts av seropositiva Afro-Amerikanska mödrar, de vårdades initialt på avdelningen för prematura barn, men dog i hemmet efter att ha skrivits ut från sjukhuset. De dog av vad man trodde var SIDS eller plötslig spädbarnsdöd. När jag läste patologernas utlåtande om dessa barn, och odlade fram HIV virus från deras blod i mitt laboratorium från blodprov som tagit post mortem (efter döden) upptäckte jag att de hade dött av HIV eftersom deras blododlingar var positiva för HIV virus. Trots det hade inga av dessa barn “vanliga” antikroppstester som var positiva. Såg man bara till de kliniska fynden var de alla likadana som de barn som var HIV seropositiva.

Huvudfrågan jag ställde i min artikel var om HIV och AIDS maskerade sig som SIDS. Vi trodde det var SIDS, eftersom det uppträdde som det, och ingen hade en annan diagnos. Men såg man bakåt så var dessa barn prematura, de hade fått blod och utbytestransfusioner, de var så allvarligt nedsatta i sitt immunförsvar att de inte hade några antikroppar, och vi hade inte den teknik vi har idag när vi odlar HIV viruset.

Så jag lärde mig mycket snabbt läxan att man har nytta av ett positivt test, men om det rör ett barn som kommer från en högriskgrupp, som har alla tecken och kliniska fynd som pekar på HIV och AIDS, men ett negativt antikroppstest, var min slutsats inte “oj då, de hade inte HIV och AIDS” Den rimliga slutsatsen är i stället “våra tester är inte optimala”.

Med borrelia och dessa andra vektorburna sjukdomar ser jag samma mönster. Om du har ett positivt blodprov och du har tydliga kliniska symtom på sjukdomen, ger kombinationen av dessa dig svaret, men det är ju bara allmänt förnuft. Det är klinikerns arbete att lägga pusslet.

Om någon blivit fästingbiten och fått en sjukdom som liknar borrelia, vare sig den är akut eller kronisk, och testerna är negativa? Då bör du hålla fast vid de kliniska fynden och leta efter alternativa testmetoder. Eller behandla patienten även om proverna är negativa. Så gör vi när vi handskas med de flesta andra infektionssjukdomar, vi använder oss av kliniska diagnoser, eftersom proverna inte är perfekta eller kanske inte tillgängliga. Om sen patienten blir frisk av vår behandling, hävdar vi att vi lyckats med behandlingen.

Den nuvarande situationen

Jag arbetar fulltid på ett offentligt sjukhus i Dublin, men jag har även möjligheten att träffa patienter privat, ofta sådana som inte önskar söka den offentliga vården av privata skäl som bekvämlighet och flexibilitet. Jag behandlar många välfungerande personer både från Irland och från utlandet, som önskar en anonym behandling eller så önskar de en alternativ åsikt eftersom de är missnöjda med andra läkares bedömningar.

Dessa patienter söker av olika skäl, resemedicin, HIV, andra STI infektioner, men under de senaste åren har det varit en snabb ökning i antalet borreliapatienter, särskilt de som lider av “kronisk borrelia.” På grund av mina erfarenheter från USA, anses jag vara den ende infektionsspecialisten i Irland som är villig att ta emot patienter med symtom som stämmer överens med misstänkt borrelia, trots att många av antikroppstesterna var negativa. Dessa patienter har vägrat acceptera de “atypiska” och okända diagnoser de fått av andra specialister.

Uppvaknandet

Jag gick igenom samma uppvaknande med dessa patienter som jag tidigare gått igenom med dessa barn som dog i HIV och AIDS. När du träffar alla dessa patienter som har negativa blodprov, som fått ett tydligt fästingbett, som tidigare var friska eller reste iväg friska, kom tillbaka sjuka och ännu 12 månader senare visade upp disseminerade kliniska manifestationer från leder, neurologi osv, osv, då måste du ta deras sjukhistoria på allvar och undersöka och behandla dem korrekt.

Många av mina patienter har letat upp andra tester för Borrelia, som de betalat för själva. Ofta har deras standardtest (serologiskt) varit tolkat som “falskt positivt”, och då var pusslet lätt att lägga, när jag gick igenom deras sjukhistoria. De var tidigare friska, reste ut i ett område där borrelia förekom, kom tillbaka och kände sig sjuka med typiska kliniska manifestationer på borrelia. Många hade fort korttidsbehandling och blivit tillfälligt bättre och deras symtom hade därefter återkommit.

De kan ha haft neurologiska eller reumatologiska symtom och hade ofta träffat specialister i neurologi eller reumatologi och fått det jag kallar “slaskdiagnoser”: Fibromyalgi, kronisk trötthet (ME), kronisk smärtsyndrom (CRPS) eller en atypisk neurologisk diagnos som “atypisk MS”, “atypisk Parkinson”, “atypisk ALS”. Så det var verkligen tydligt att dessa neurologer och reumatologer inte kände till vad som orsakade deras symtom, och det var verkligen så att de behandlingar de hade fått inte hjälpte dem utan många gånger gjorde dem sämre.

Immunologer och hematologer träffade många av dessa patienter som faktiskt hade så låga antal vita blodkroppar att de letade efter cancer, lymfom eller liknande sjukdomar. Men man behövde bara gå igenom sjukhistorien; dessa patienter hade tidigare varit helt friska, hade plötsligt blivit sjuka, de kom från områden där Borrelia var endemiskt, de hade låga antal vita blodkroppar och de hade feber och svettningar. Det var inte bara låga antal vita blodkroppar, de hade manifestationer av en multisystem sjukdom. Vissa av de mer vidsynta specialisterna i hematologi skickade sina patienter vidare, men ändå fick ingen av dem en tanke på infektiös etiologi.

Borrelia och andra vektorburna sjukdomar syns inte på “radarskärmen” för de flesta specialister på Irland, och de är inte medvetna om komplexiteten i diagnosfrågan. De följer IDSA:s mantra att ett negativ test betyder att du inte har sjukdomen. Så förutom mitt vanliga arbete på ett offentligt sjukhus, har jag börjat arbeta med detta, och under de senaste fem åren träffat 500 patienter som jag har behandlat. Olyckligtvis har jag fått så mycket att göra att jag inte har noggrann statistik på dessa patienter, men omkring 70 % av de personer som följer mina behandlingsprotokoll läker ut. Antingen fullt ut, eller så förbättras de så mycket att de får tillbaka sina liv.

Den Irländska regeringen rapporterar några få dussin fall de senaste åren. På deras websida kan man följa övervakningen, och de registrerar bara “neuroborrelios”, så du måste hamna på ett sjukhus, och få en lumbalpunktion för att räknas. Men hur är det med alla de som blir bitna och har ospecifika manifestationer, som inte hamnar på sjukhus? Räknas de inte? Jag hävdar att många ytterligare fall missas. Vi har en bristfällig övervakning av incidensen av borrelia på Irland. Vi för inte statistik över patienter med dessa sjukdomar, så det är lätt att säga att borrelia inte förekommer på Irland. Och allt handlar inte om borrelia, det finns andra infektioner som du kan få av en fästing, vektorburna sjukdomar som ingen letar efter verkar det som.

Det kan finnas en anledning till att mina kollegor inte känner till borrelia, men ändå förvånar det mig. Jag begriper inte varför mina kollegor citerar nationell statistik från regeringen, trots att de känner till att den inte är pålitlig. Det är i motsats till hur de agerar när det gäller Sexuellt överförbara infektioner (STI). Alla känner till att statistiken rörande STI inte heller är väl dokumenterad och registrerar i Irland, men vi vet alla att folk har sex på Irland och folk får STI. Vi vet att det finns många fler fall av herpes och genitala vårtor, och att underrapporteringen av dessa förhållanden är välkänd. Mina kollegor accepterar felen i statistiken när det gäller STI, men tänker inte på samma sätt när det gäller borrelia.

Vi har områden på Irland där borrelia är endemiskt, där det finns stora antal fästingar och människor tar bort fästingar från sina kroppar och sina husdjurs kroppar på sommaren. Men ändå tror regeringen och våra läkare inte att detta förekommer i någon större omfattning. Veterinärerna är medvetna och förstår frågan bättre på Irland än läkare. Det verkar vara “förnekelse av borrelia” i detta land, precis som i många andra länder, inkluderande de inom EU.

IDSA & ILADS

Efter min examen som specialist i infektionssjukdomar i USA 1991, blev jag medlem av IDSA. Trots att jag aldrig varit aktiv politiskt i organisationen, känner jag många läkare som har ledande ställningar inom IDSA. Många av mina tidigare chefer har varit ordföranden och kommitte medlemmar av IDSA.

Innan jag flyttade till Irland brydde jag mig inte så mycket om ILADS eftersom jag aldrig kände behov av mer information om sjukdomen. Det finns mycket samlad information om andra infektionssjukdomar som IDSA ger ut, och det har hjälpt mig mycket. IDSA har gett mig korrekt och uppdaterad kunskap om många svåra infektionssjukdomar, som HIV, Hepatit och Tuberkulos, så jag antog att de skulle leverera information med samma höga kvalitet rörande borrelia och dess Co-infektioner. Men när man studerar deras dokument rörander borrelia och andra samtidiga infektioner upptäcker man ett mycket selektivt urval av studier och inte en sammanhållen syn på ämnet.

Jag önskar hävda att när det gäller borrelia och andra vektorburna infektioner så är det bara en mycket begränsad, jag vill hellre säga “censurerad” åsikt som lämnas. Jag tror inte ens att det finns en grundläggande förståelse bland infektionsläkare om forskningen runt borrelia och coinfektioner. Jag upptäckte att jag faktiskt måste bli medlem i ILADS, eftersom de har ansträngt sig för att verkligen studera dessa fästingburna sjukdomar mer intensivt och sett igenom den medicinska litteraturen i ämnet för att söka stöd för sitt ställningstagande att antikroppstester inte är perfekta (vilket alla känner till sen förut) och att den behandling som idag rekommenderas av IDSA är alltför begränsad och inte räcker till för många patienter.

Ytterst få medlemmar av IDSA har egen erfarenhet av att behandla borrelia i samma antal och ofta med samma komplexitet som ILADS medlemmar. Så jag har fått stor hjälp av att lära mig av ILADS läkare och skyndat på min inhämtning av kunskap om kronisk borrelia. Eftersom jag är en vanlig infektionsspecialist på ett vanligt sjukhus träffar jag några få borreliapatienter varje år. Men om du specialiserar dig på kronisk borrelia, kommer du att få träffa hundratals och tusentals patienter. Du lär dig av dina patienter, och ju mer de möter en viss patientgrupp, desto mer förstår du de problem som dessa patienter visar upp

Officiellt följer nästan alla IDSA:s riktlinjer, men ett allt större antal specialister i infektionsmedicin har börjat remittera patienter till mig, och ofta efter att deras patienter krävt det, när de ser att deras egen behandling misslyckas eller när de önskar en andra bedömning eller en annan typ av provtagning. De börjar inse att de missar många infekterade patienter på grund av rigiditeten rörande reglerna runt provtagning, och ibland överväger de att ändra sin åsikt när  de möter patienter som blir bättre på grund av längre antibiotikakurer och kombinationer av antibiotika.

Beträffande infektioner som borrelia när man inte kan odla i de flesta kliniska sammanhang, så finns det inget “före och efter” test, kliniska behandlingsresultat är den bästa indikatorn på att den pågående infektionen verkligen är botad. Om symtomen återkommer när du slutar behandla, behöver du troligen behandla lite längre tid. Men läkare är rädda för att behandla borrelia alltför länge. Gäller det en prostatit, är det inga problem att behandla längre perioder, men det är ett livshotande tillstånd. Läkare är rädda för längre behandlingar eftersom IDSA:s riktlinjer säger 2-3 veckor.

Efter den behandlingen måste symtomen var postinfektiösa, även om patienten inte alls är bättre. Och blir inte heller bättre förrän man börjar med antibiotika igen och fortsätter en längre tidsperiod. Så vem har utfärdat denna lag som förbjuder läkare att behandla längre perioder, när nu patienterna blir friskare med rekommenderad behandling? Riktlinjerna lägger fram förslag på protokoll man kan följa, och patienterna måste testas individuellt, eftersom patientcentrerad medicin är kritisk vid alla infektionssjukdomar.  

Förbryllande

Denna paradox rörande borrelia förbryllar mig. På den tiden när HIV AIDS dök upp, 1981 innan vi visste att det var HIV AIDS och vi inte hade några antikroppstest förrän 1984 och vi inte kunde odla virus förrän 1987, när vi såg att något var fel på en patient, så ställde vi upp för dem. Vi undersökte de homosexuella i New York och vi visste att deras immunsystem var skadat och att de var infekterade med alla dessa opportunistiska sjukdomar. Vi visste att det var något som vi hade missat och vi fortsatte leta tills vi fann det. Vi lade ner mycket hårt arbete, vetenskap, resurser och tänkande “utanför ramarna” för att lyckas få fram rätta diagnostiska tester och senare med läkemedel som förändrade historien beträffande HIV och AIDS.

Vi har lagt ner samma energi och tagit lika många initiativ för att evaluera, förstå och slutligen finna en optimal behandling av syfilis, tuberkulos, HIV AIDS och hepatit bland andra sjukdomar. Varför gör vi det inte med borrelia och dess co-infektioner, som påverkar en massa människor på ett tragiskt sätt, det är obegripligt för mig. När jag ser att regeringar (som Australien, Norge, Frankrike and many andra Europeiska länder inklusive Nederländerna plötsligt kopierar publikationer från 2006 som författats av vissa IDSA läkare och CDC författare är löjeväckande. Dessa riktlinjer är omoderna och inte evidensbaserade enligt min mening. Vi håller fast vid gamla traditionella synsätt även om inte data och patienterna framför oss passar in på “riktlinjerna”.

Tar man analogi med andra spiroketinfektioner som syfilis, vet alla att i det akuta stadiet är blodproverna ganska pålitliga, men kan vara negativa under en “fönster” period. Vid senare stadier av syfilis går antikroppstitrarna ner och förblir ofta negativa. Varför använder vi oss inte av samma klokskap beträffande borrelia, som är en anna spiroket, det förbryllar mig.

Hur skulle man anta att dessa antikroppstester skulle fungera optimalt när det gäller kroniskt sjuka patienter med nedsatt immunförsvar? Vi känner alla till att dessa infektioner söker sig in i immunsystemets celler. De förorsakar inflammationer och auto-immun respons, så det bör inte förvåna någon att dessa patienter inte har en optimal immunrespons. Vi har en imperfekt teknologi och använder ett test som inte är 100 % sensitivt i tidiga sjukdomsstadier, när bakterierna cirkulerar i blodet  i allra största antal. Att sen hävda att samma test skall användas vid kronisk borrerlia är helt orimligt. Precis som med syfilis och andra infektioner minskar antikroppstitrarna efter behandling och även utan behandling, så patienter med kronisk borrelia lider ännu mer när vanliga antikroppstester aldrig riktigt validerats mot den population de använd på.

Kronisk borrelia?

Om du läser i stora medicinska läroböcker i mikrobiologi och böcker om infektionssjukdomar så påstår de att du inte kan finna några borreliabakterier efter 4 veckors behandling. Därför kategoriseras borrelia som “postinfektiös” efter en första behandling. Men jag återkommer till det jag förklarat tidigare: om du inte kan odla den, så känner du inte till något om dess livskraft. Du har inte ett test som är specifikt för bakterien, (odling eller PCR) som hjälper dig att testa behandlingseffekten. Hur kan du påstå att du avdödat bakterien, om du inte klarar av att odla och mäta den innan du påbörjar behandlingen?

Allt du har att tillgå som läkare när du behandlar patienten är din patients svar på behandlingen. Om de säger att de blir bättre av behandlingen, så tror du på dem. Och dina beslut fattar du utifrån det. Blir de inte bättre, får du som läkare välja, du kan berätta för din patient att symtomen är postinfektiösa, att bara “stå ut” och vänta på bättre tider….

Annars kan du behandla dem en längre tid och se om de blir bättre. Många sådana patienter blir bättre och blir botade. Att undanhålla behandling i detta kliniska scenario på grund av ängslan för signifikanta problem, är att fly undan läkarens ansvar för sin patient och är ett brott mot lagstiftnigen om mänskliga rättigheter.

Vi som kliniker arbetar på samma sätt i vårt dagliga värv för många kliniska tillstånd. Jag behandlar patienter med diabetes som får infektioner i skelettet och jag fortsätter behandlingen i flera månader- till de kliniska symtomen försvinner och deras infektionsmarkörer går ner. Läroböckerna föreskriver inte hur länge du skall behandla, inte heller exempelvis sex veckor, då infektionen borde vara eradikerad. Du skulle troligen inte heller säga “postinfektiös” efter några få veckor, när patienten fortfarande inte är bättre.

Varför klarar vi inte av att hantera samma algoritm för hur man “botar infektioner” när det gäller borrelia som när vi hanterar många andra infektionssjukdomar, det är bortom vad jag begriper. Särskilt när vi ser att patienterna blir bättre efter längre behandlingar än vad “riktlinjerna påbjuder” och när de åter blir sjuka av att behandlingen avslutas för snabbt. Återkommer infektionen för en patient med diabetesfot är det en misslyckad behandling, inte en postinfektiös process eller ett “post terapisyndrom”.

Riktlinjerna för en infektionsläkares arbete är att “fortsätta behandla och göra kliniska värderingar”. Naturligtvis vill vi inte behandla folk i onödan, utan följa de riktlinjer vi har för att använda antibiotika ansvarsfullt. Trots det kan vi behandla acne med antibiotika i sex månader, men vi kan inte behandla en allvarlig infektion som borrelia? Acne är bara en fråga om kosmetik, medan borrelia är en sjukdom som försvagar och förändra patienternas liv.

I avsaknad av perfekta verktyg för diagnostik, och när du misstänker att patienten har sjukdomen, behandla dem då under en rimlig tidsperiod och kontrollera, och omvärdera deras svar på behandlingen. En regel i infektionsmedicinen är att om du avslutar behandlingen och patienten fortsatt är frisk, då är de botade. När de blir sämre, har infektionen kommit tillbaka, och deras återfall i infektionen behöver ännu en behandlingsomgång. Mina kollegor som arbetar som specialister i infektionssjukdomar lever efter den regeln när de handlägger de flesta andra infektioner, men inte borrelia.

De flesta borreliapatienter jag möter har kronisk borrelia, men jag försöker få behandla människor med akuta infektioner, de är ofta feldiagnostiserade som ringorm, eller ospecifik rodnad eller cellulit. Jag vet att akuta infektioner räcker en kort antibiotikakur mycket bra. Men människor som varit sjuka i 5,10 eller 20 år är denna korta behandling inte tillräckligt.

Om deras “atypiska” MS, Parkinson eller ALS verkligen hade varit MS, Parkinson eller ALS, skulle de inte bli förbättrade efter behandling för en bakteriell infektion. Ofta rör det sig om unga människor som fått diagnoser som sällan förekommer hos ungdomar och som inte svarar på läkemedel för neurologiska sjukdomar. Det är en röd flagga för mig som talar för att någonting är fel.

Det är inte så att alla som lider av dessa sjukdomar har borrelia, men jag är säker på att man missar diagnosen många gånger. Det är fel att missa en behandlingsbar sjukdom: MS är en livslång sjukdom, ALS är en dödsdom, medan borrelia är en sjukdom som är botbar och som aldrig återkommer när den behandlas korrekt. Och patienterna kan gå tillbaka till ett normalt liv med full funktion.

Bandvagnar

När vi uppfann rätta tester för HIV och vi fick en fungerande behandling, hoppade många läkare på vagnen för att komma framåt när de nya behandlingarna fungerade. Men mitt intresse avtog när jag stimulerades av verkligt tidiga upptäckter och förståelse av infektionssjukdomar. Så när första delen av min karriär fokuserade på HIV så var det få människor som visste verkligt lite som arbetade med dessa frågor. År 2001 bytte jag fält till Hepatit C, efter som en stor del av världens befolkning lider av det, men vi hade inga bra läkemedel på den tiden och den drabbade en mycket sårbar del av befolkningen. Sjukdomens allvar och påverkan på stora befolkningsgrupper motsvarade problemen med HIV.

Det var orsaken till, att jag insåg att få hade problem med HIV i Irland men många var sjuka i HCV, så fokuserade jag på att studer Hepatit C, och mellan 2008 när vi utförde våra första kliniska försök med de nya läkemedlen mot HCV, så fick vi nya kurer och jobbet var klart. Det är massvis med människor som vill hoppa på vagnen när jobbet är klart, för att arbeta med att implementera vetenskapen, och det har också sin plats.

Men jag tyckte det var dags att hoppa av vagnen och leta efter nya dåligt utredda och utmanande sjukdomar bland infektionerna. Vad kunde vara mer utmanande än borrelia? I början blev jag involverad med HIV när ingen verkade bry sig om det, särskilt HIV hos gravida kvinnor. Jag arbetade med Hepatit C när intresset inte var särskilt stort. Så jag såg borrelia som en möjlighet eller som en utmaning. Eftersom det är så mycket som vi inte känner till, många människor är svårt handikappade av den och jag har möjlighet att bidra.

Jag arbetar vid ett universitet, jag publicerar artiklar, jag undervisar vid en medicinsk högskola. Om fem år kommer vi att ha mycket bättre diagnostiska tester för borrelia, bättre kunskap och behandlingar, hundratals läkare och forskare kommer att vilja ta över arbetet hoppas jag. För mig har det verkligen varit spännande att komma in på detta område, då så mycket gott kan komma ut om vi bara samlar oss och slutar kriga om borrelia. Resultatet av ett sådant krig är att patienterna lider och nekas erkännande för sina sjukdomar och sina symtom.

Det mest spännande är att se sina patienter bli bättre! Att se dem få bekräftat att de verkligen är sjuka, när de blivit undanskuffade av det medicinska systemet. Det är så fantastiskt, du möter som besökt flera specialistläkare med sina komplexa sjukdomsbilder. De har tidigare sprungit maraton, och nu klarar de knappast av att gå på grund av kronisk smärta och får höra att de “försöker få smärtstillande utskrivet”. Men de lider verkligen av smärtor eftersom de har en inflammation i hjärnan och inflammation i sina leder, som inte fångas upp av “standardprover”.

Så plötsligt anses dessa högpresterande individer vara tokiga.  De flesta är frustrerade eftersom de tidigare lyckats i samhället, nu är den tiden över och det är svårt för dem att bara lägga sig ner och ge upp, eftersom ingen kan räkna ut vilket problem de har. Jag påstår att om alla proverna är negativa och patienter är sjuk, så är svaret inte “det är inget fel på dem”. Problemet är att vi inte använder rätt prover eller så har vi ännu inte tagit fram rätt test.

De får fel etikett, eftersom specialisterna och allmänläkarna blir trötta på dem. Jag älskar att möta dessa patienter, som vägrade att lägga sig ner och rulla runt. Och att acceptera bedömningen vid konsultationerna.  Det är människor som tänker utanför ramarna, och inte de läkare som borde ta hand om dem. Dessa patienter kommer fram med ideer och svar, söker sig till människor som skulle hjälpa dem och många av dem blir bättre. Som ett resultat av denna persistens och vägran att “kasta in handduken”.

För mig som läkare är de flesta av dessa patienter trevliga att arbeta med. Jag har aldrig sett så proaktiva patienter vid några andra sjukdomstillstånd och det förvånar mig. De letar ståndaktigt efter hälsa mot negativa åsikter från den medicinska professionen som verkligen skulle acceptera deras tillstånd och inte skriva av dem.

Det är en paradox att vi, yrkesmännen inom medicinska professionen, ofta behandlar patienter med misstänkt borrelia och dess Co-infektioner utan värdighet och respekt, och struntar i deras sumtom eftersom de inte passar i våra traditionella diagnosfack.

Dr. Jack Lambert

Fortsättning följer i del 2 “Det är bakterierna, dummer!”

Inervjun utförd av Huib Kraaijeveld

Översättnig av Kenneth Sandström






























Read 15853 times Last modified on lördag, 02 december 2017 16:07
Huib

Huib Kraaijeveld

Initiator On Lyme Foundation