onsdag, 26 juli 2017 18:06

Intervju med Kim Lewis

Written by
Rate this item
(10 votes)

Dr Kim Lewis har specialiserat sig på persistorceller, och Dr Horowitz refererade till hans banbrytande forskning. Kan persistorceller vara förklaringen till varför många symtom på borrelia kvarstår efter behandlingen? Dr Lewis är professor i Mikrobiologi vid NorthEastern University i Boston.

Vad är din åsikt om “kronisk” borrelia?

Borrelia är en överraskande försummad sjukdom i den utvecklade världen. Den borde inte negligeras, eftersom den påverkar ett stort antal människor. Även när den diagnosticeras och behandlas i tid, så utvecklar 10-20% av patienterna “Post Treatment Lyme Disease Syndrome (PTLDS)”. Vi förstår inte orsaken till PTLDS ännu.

Vilken forskning utför du om borrelia och vilken betydelse har den för klinisk verksamhet?

Mitt laboratorium är inriktat mot kroniska sjukdomar i allmänhet. Det är ett antal år sen vi upptäckte att kroniska infektioner orsakas av en liten population patogena celler som vi kallar persistorer. Dessa celler är sovande, sporlika former och de blir toleranta mot antibiotika.

Detta leder fram till återfall i infektioner, som exempelvis urinvägsinfektioner med E. coli. Samma händer med Pseudomonas i lungan för patienter med cystisk fibros. Dessa persistorer orsakar även persisterande infektioner och återfall vid infektioner med tuberkulos. Detta är väl utrett tack vare forskningen i mitt laboratorium och många andra grupper världen runt. Vi arbetar med att utveckla behandlingar mot dessa persisterande celler med påtaglig framgång.

Ett exempel är behandlingen av MRSA, en verkligt otrevlig infektion, som orsakar både akuta och kroniska infektioner som osteomyelit och är exeptionellt svårbehandlad. Vi har upptäckt en substans som vi utvecklat och hoppas skall få ut i klinisk verksamhet. Efter dessa framgångar beslöt vi oss för att attackera det verkligt stora problemet med Lyme-borrelios. Vi utforskar kopplingarna mellan persisterande celler och PTLDS. Det är åtminstone två manifestationer av sjukdomen som vi kan hjälpa till med.

Post Treatment Lyme Disease Syndrome

Det första är att förebygga PTLDS. Nu råkar 10-15% av de patienter som får sin diagnos borrelia  satt i och behandlad i tid ut för att PTLDS utvecklas. Alla som jag samtalar med, inklusive läkare som är skeptiska i frågan om det förekommer några patogener hos personer som har PTLDS, håller med om att ju kortare tid patogenerna är i kontakt med kroppen desto lägre är sannolikheten att det blir några otrevliga konsekvenser.

Genom att använda mycket stark och aggressiv terapi som nästan omedelbart utrotar patogenet i stället för en terapi som tar 2-3 veckor minskar dramatiskt risken för att patienten utvecklar PTLDS. Orsaken till att vi anser oss behöva dessa behandlingar på 2-3 veckor beror på dessa persistorer, det misstänker jag starkt. Antibiotika borde fungera efter en eller två dagar istället för flera veckor.

Vårt mål är att utveckla behandlingar som kommer att vara betydligt effektivare än den standardbehandling med doxycyklin vi har idag, och förebygga det totalt oacceptabla antalet misslyckade behandlingar  på 10-15% som vi ser.

Borreliaartrit

Det andra fältet är människor som får en korrekt diagnos, men inte behandlas i tid och utvecklar borreliaartrit. Borreliaartrit tar ofta 3 månader att eradikera. Det är inte ett korrekt sätt att behandla en infektionssjukdom.

Vi bör inte behandla patienter i 3 månader med antibiotika som har enorma biverkningar, skada mikrobiomet och göra alla sorters skadliga åtgärder. Vi bör prestera betydligt bättre än så. Det är inget tvivel om att det beror på förekomsten av sovande persistorceller. Det är här jag tydligt ser möjligheter att intervenera.

Sen kommer de komplicerade fall som du utgör, som tyvärr lider av PTLDS. En möjlighet är att det fortfarande finns ett litet antal persisterande celler som orsakar en låggradig inflammation som uttrycker sig som en autoimmun sjukdom. En annan möjlighet , så de flesta läkare anser är den korrekta, är att patogenet är borta och det uppstått irreversibla skador på immunsystemet. I båda fallen förekommer symtom.

Det vi vill undvika är misslyckanden i våra behandlingsmetoder. Jag gillar inte att arbeta med projekt om det inte finns en tydlig möjlighet att vi kommer att lyckas. Så när jag tänkte över detta problem och vad vi bör göra åt det, så måste vi övertyga oss om att patogenet är avlägsnat hos patienter med PTLDS.

Det har utförts mycket intressanta studier om autoimmuna sjukdomar som visar att om du kan återställa mikrobiomet kan du minska symtomen. Just nu arbetar vi med den grupp från John Hopkins University som studerar mikrobiomet hos patienter med PTLDS. Vi undersöker om det finns några abnormiteter. Om vi upptäcker sådana, har vi en ganska god uppfattning om hur man kan ordna detta. Det är mina allmänna tankar om hur vi kan påverka sjukdomen.

Hur skiljer du på persisterande infektioner och PTLDS?

Jag är inte expert på diagnostik, men naturligtvis har vi uppmärksammat detta, för att kunna arbeta korrekt måste vi försäkra oss om att någon lider av PTLDS och inte något annat. Det skulle vara trevligt om vi hittade en biologisk markör. Om vi till exempel skulle kunna ta ett blodprov och säga att denna patienten lider av PTLDS.

Fram till sista tiden fanns det ingenting som motsvarade vår önskan. Nyligen stötte jag på en grupp vid Columbia University som kunde presentera mycket uppmuntrande resultat. De hade upptäckt markörer som kan identifiera PTLDS med 80% säkerhet. Det är en ganska hög siffra. De har inte publicerat detta ännu, men det är på gång och jag tror det kommer att göra  stor skillnad.

Kommer odling av borreliabakterier att bli “gyllene” standard?

Många grupper har rapporterat om djurmodeller där man kan upptäcka DNA efter att djuren behandlats för borrelia. DNA finns där, men man kan inte odla fram patogenet. Du kan även låta en frisk fästing suga blod från de djuren och den fästingen kommer att fånga upp patogenet och lyckas sen smitta ner andra djur som kommer att visa upp samma DNA.

Det är en form av borrelia som inte går att odla. Vi arbetar med detta för tillfället. En sak som vårt laboratorium har erfarenhet med är bakterier som inte går att odla fram. Vi kommer att gå till botten med saken.

Vissa läkare hävdar att co-infektioner är inblandade, vad är din uppfattning?

Det kan vara många faktorer som ökar sannolikheten för patienter att utveckla PTLDS. Vid John Hopkins University utvecklar 10% av deras patienter PTLDS. Naturligtvis tar de tester för co-infektioner rutinmässigt, och fram till idag är antalet inte stort. Jag upplever det inte så att det bara är de patienter som är infekterade med fler bakterier än Borrelia burgdorferi som går vidare och utvecklar PTLDS, och att de som bara är infekterade med Borrelia burgdorferi inte utvecklar det. Vi ser inte sådana samband.

Har patienter med pågående symtom något hopp?

I Amerika har det blivit ett förnyat och ett nytt intresse i Lyme-borrelios. Ett antal forskningsområden förutom infektionssjukdomar som immunologi, diagnostik, epidemiologi och metabolismforskning kommer in i bilden. Det finns ett nätverk av samarbeten som inte fanns för tio år sedan. Det finns fortfarande luckor i forskningen som vi kommer att fylla snabbt.

Är det något du skulle vilja lägga till, och som jag inte frågat om?

En orsak till att detta område har negligerats är att de anslag som behövs för att göra meningsfull forskning saknats. Det gäller både i Amerika och i Europa. Detta har förändrats i Amerika. Ett antal stiftelser har givit ansenliga och generösa stöd till forskare som jag. NIH ökar även sina anslag. Försvarsdepartementet i Amerika har öppnat upp ett program.

Jag uppfattar inte att något tydligt sker i Europa. Sjukdomen uttrycker sig något annorlunda än i Amerika. Under tiden kan vi inte hoppas vi att vad vi än upptäcker här kan vi inte ta för givet att det går att överföra på deras förhållanden. Det skulle vara trevligt att se liknande och väl finansierade ansträngningar i Europa.

“Jag hoppas att människor som du kommer att hjälpa regeringar och fonder att ta sig samman och anslå medel för att arbeta med denna sjukdom”















































Read 5888 times Last modified on måndag, 23 oktober 2017 12:30
Huib

Huib Kraaijeveld

Initiator On Lyme Foundation